En sevärd feministisk analys av det klassiska ”kvinna i nöd”-temats framväxt i dataspel. Borde funka utmärkt som diskussionsunderlag på en hel rad olika utbildningar. Via Humanistbloggen.
media
Jag brukar vara en varm anhängare av wikimodellen och Wikipedia, men i det här fallet tycker jag nog att man går över ån efter vatten. Om nu inte David Nannini Nilsson vet vem Staffan Heimerson är, så kanske han skulle kunna fråga en kollega. Det måste väl ändå finnas någon på Aftonbladet som kan skriva ihop en liten faktaruta om Heimerson. Han ska ju trots allt ha jobbat för tidningen i 30 år.
Mona Sahlin svarar på frågor i SvD och visar att inte heller Socialdemokraterna har någon koll:
– Vi har ju försökt visa på hur Spotify, som exempel, erbjuder en väldigt unik möjlighet att både göra det lagligt och ge inkomster till de som faktiskt lever på allt det vi tycker är kul att lyssna på eller se på. Så sådana överenskommelser mellan branschen och de som förfogar över nätet tror jag är helt möjliga att nå. Spotify gäller ju bara musik, man måste hitta liknande när det handlar om film till exempel.
Är verkligen ett korporativt monopol med en aktör per mediaformat något att sträva efter? Vill vi verkligen att ”branschen” och ”de som förfogar över nätet” ska komma överens om framtidens lösningar?
Jag är själv en flitig användare av Spotify, men jag kan inte låta bli att undra om det inte finns någon gräns för hur mycket gratisreklam politiker får ge ett enskilt företag. Att gå ut med sitt stöd för en specifik affärsmodell och ett företag riskerar sätta marknaden ur spel för den konkurrens och innovation som skulle kunna driva utvecklingen ännu längre. För övrigt måste väl ändå Spotify-namedropping passerat gränsen för att visa att man hänger med – till och med för politiker? Är det inte dags att börja hypa Voddler snart?
– När det gäller FRA så handlar det om att integritetsfrågorna måste bli starkare. Där har inte regeringen skött det, det är under all kritik.
Som många påpekat tidigare – det behövs inte fler integretetsråd. All kommunikation ska passera staten för filtrering och granskning. Om man inte förstår problemet med den lösningen så hjälper det inte att ropa integritet lite då och då.
Uppdatering:
För att förtydliga lite: Sahlin använder en massa positivt laddade ord – Spotify, integritet, överenskommelser, unik möjlighet – för att sätta ihop meningar som bara blir nonsens. Det skulle kunna vara en politikers vanliga sätt att undvika att svara på frågor, man jag tror att hon helt enkelt inte vet vad hon pratar om.
Nu finns Jono Bacons nya bok The Art of Community för gratis nedladdning (och spridning under Creative Commons licens).Till skilnad från många liknande böcker så verkar den inte rikta sig till totala nybörjare utan gå lite djupare när det gäller hur man bygger upp och driver en framgångsrik nätcommunity.
Bacon belyser framförallt hur sociologi, teknik, struktur och processer samspelar i en nätgemenskap.
Med jämna mellanrum brukar någon kändis välja att sluta blogga på grund av alla otrevliga kommentarer de fått. För tillfället är det Carolina Gynning och Marcus Birro som är aktuella med sina nerlagda bloggar. Alltid är det just internet och dess möjlighet till anonymitet som presenteras som orsak. Ofta antyds också att något borde göras åt just anonymiteten i allmänhet, även om det vad jag vet inte presenterats något seriöst förslag till anonymitetsförbud – hur nu det skulle se ut.
Mymlan har kommit med några utmärkta mjukare tips så här tänkte jag fokusera på tekniken:
- Du bestämmer på din egen blogg. Ta bort kommentarer som är otrevliga eller eller osakliga. Skriv gärna ut dina regler i anslutning till kommentarsfunktionen och försök vara konsekvent i hur du följer dem.
- Om det blir det mycket att ta bort och om du helst slipper se vissa inlägg så har de flesta bloggverktyg funktioner eller plugins för att blockera kommentarer baserat på IP-adress, e-post, avsändare eller ord som förekommer i kommentaren. Detta kommer inte stoppa någon som är riktigt målmedveten, men är en flexibel metod om du ändå vill behålla öppna kommentarer.
- Det är inget som säger att du måste tillåta anonyma kommentarer. Slå på kravet på registrering för att kunna kommentera.
- Om du istället får otrevliga mail och fortfarande vill/måste ha en offentlig e-postadress kan det vara praktiskt att slussa den genom ett mailkonto hos Gmail. Där kan du enkelt lägga upp regler för vilka mail som ska kastas direkt när de kommer in.
Om du tycker det verkar krångligt så finns det många andra bloggare som gärna hjälper till med tekniken.
När det gäller vad som skrivs på andra bloggar eller forum är det lite svårare att göra något åt saken. Enklast brukar vara att inte läsa kommentarer på ställen där du tycker diskussionen har en otrevlig ton. Är du en offentlig person så kommer folk alltid diskutera och kommentera dig. Tidigare utan din vetskap i tv-sofforna eller på caféer och nu också på nätet där du kan se det. Har du 100.000 läsare är det inte helt orimligt att en promille av dem är otrevliga, missunnsamma och labila människor – det är ju liksom bara lagen om riktigt stora siffror.
Slutligen: Jag är en varm anhängare till möjligheten att diskutera anonymt på nätet. Det gör dock inte att jag värderar alla kommentarer på samma sätt. Den som kommenterar anonymt eller under pseudonym får också finna sig i att det vägs in i bedömningen av vad som sägs. En känd pseudonym länkad till en blogg eller webbplats är dock ofta ett säkrare tecken på seriositet än ett fullständigt namn. Pseudonymen är ofta unik och fungerar som en form av varumärke medan ett namn kan vara ganska vanligt och dessutom inte behöver stämma.