Förslaget att förlänga skyddstiden för inspelningsrättigheterna har sågats av nästa alla som inte tillhör upphovsrättsindustrin. Undantaget är professorn och upphovsrättslobbyisten Jan Rosén. Han menar att förlängningen är nödvändig för att de ekonomiska rättigheterna för de som spelat in ett verk och de som skrivit verket ska upphöra samtidigt. Därmed skulle det vara lätt att veta om ett verk var skyddat eller inte.
Problemet är bara att Rosén i de flesta fall har helt fel:
- Det är inte säkert att verket spelas in samtidigt som det skrivs. Klassiskt musik är ett uppenbart exempel.
- Det är rimligt att anta att de verk som fortfarande har ett ekonomiskt värde 95 år senare även har ett värde inspelade av någon annan originalartisten. Covers kan med andra ord ha ett ekonomiskt värde – ofta större än originalinspelningens.
- Artister spelar ofta in samma verk vid olika tillfällen. Liveinspelningar och inspelning av olika versioner är något som de flesta artister gör. Titta på skivsläpp från Sinatra, Madonna, Mary J. Blige eller Tori Amos för exempel.
Är det någon som verkligen tror att det här har att göra med något annat än att skyddstiden på 60- och 70-talsmusiken håller på att gå ut?